Fröken

 

Jag jobbar som textillärare och har, till min glädje, hamnat på skolan där jag själv gick i låg- och mellanstadiet. Jag har aldrig eftersträvat att flytta hem igen, utan "det bara blev så".
Jag springer i trapporna jag sprang i som 9-12-åring. Jag har jättebra kollegor och några av dem känner jag sedan jag var elev där. Bland andra Träslöjdskollegan och det är extra kul. Jag har då och då, visat honom mina slöjdalster från den tiden. Det är några stycken! Han säger att jag hade fått fina omdömen och bra betyg på dem! Fast jag är glad att jag slapp det då...

För några veckor sedan frågade jag mor min vad min slöjdlärare hette som jag hade på högstadiet och hon sa hennes namn. Jag har nog inte sett henne sedan jag gick i skolan här för *host* jättelänge sedan.

Dagen efter! på Konsumparkeringen, så ser jag slöjdfröken herself. Vi hejar "så som man gör i ett litet samhälle". Hon kommer fram till mig och säger: "Du känner nog inte igen mig." Jag svarar: "Jo, det gör jag!"
Hon berättar bla att hon har slöjdmaterial som hon vill göra sig av med och jag nappar på växtfärgade garner. Så klart!

Efter några dagar till så har hon vandrat upp för trapporna i skolan och står utanför min slöjdsal när jag öppnar dörren efter sista lektionen. En fullproppad papperskasse med fina växtfärgade garner har hon med sig. Varenda nystan har notering om vad garnet är färgat med.

Hon vill att jag ska ha det! Oj, vad jag vill ha det!

Där finns också söta mininystan med färgprover. Tänker göra en minifärgprovsring av dem!
Tack fröken!